Flamencon är en konstart med rötter i forna tiders folkvandringar. Det var Andalusiens fattiga: romer, araber, judar som under medeltiden började utveckla flamencons former. Den hesa sången ackompanjerades av handklappningar och dansen improviserades till.

Denna tidiga flamenco var inte scenkonst med vackra gitarrslingor och smattrande klackar, som den vi möter i konsertsammanhang idag, utan man samlades i all enkelhet för att genom musiken och dansen ge uttryck åt livets villkor.

Flamencon är obändig – envist livsbejakande. Även de tyngsta och sorgsnaste sångerna och danserna avslutas oftast av ett fartfyllt och uppsluppet parti. Det är denna känslomässiga spännvidd och tonvikten på personligt uttryck som gör flamencon levande och meningsfull att utöva för alla och envar.